Titel: Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow m.fl

Längd: 2 tim 18 min

Genre: Drama, Thriller, Mystery

IMDB: 8,3

Martin Scorsese har återförenats med sin favoritskådis Leonardo DiCaprio för att göra film av den (i min familj och säkert i många andra) omtalade boken Shutter Island, svensk titel Patient 67. Jag läste i en intervju med DiCaprio, ungefär en vecka innan filmpremiären, att han tillsammans med Scorsese vill göra filmer som berör. En önskan som han med lätthet uppfyller då jag blir rörd bara av att se han i aktion. Om det finns någon bok som jag trodde skulle vara för komplicerad för att kunna filmatisera så är det Patient 67. Kanske inte själva huvuddelen i filmen, det rullar på ganska smärtfritt och filmens publik behöver inte anstränga hjärnan för mycket för att förstå. Det jag funderade på innan filmen var hur man skulle lyckas med att knyta ihop slutet på storyn. Jag tänker inte återge handlingen för mycket då det kan förstöra mycket av mysteriet för er. Teddy Daniels (DiCaprio) undersöker försvinnandet av en fånge/patient på en topphemlig ö utanför Boston för grovt kriminella galningar. Han blir mer och mer frustrerad ju längre tiden går när han intervjuar läkare och patienter som ger fler frågor än svar. Vid många tillfällen i filmen håller man andan när spänningen byggs upp, för att sedan hoppa till i biofåtöljen när den släpps lös och väl där fortsätter ofta scenerna så man hålls kvar i momentet. Kusligheten i samspel med musiken skapar kalla kårar och det är med skräckblandad tjusning man lever sig in i rollen med DiCaprio.

Ben Kingsley spelar Dr. Cawley mästerligt och en Oscar för hans biroll hade inte varit orättvist. Dock är det Leonardo DiCaprio som krossar allt motstånd med sin närvaro. Denna skådespelarinsats är en i raden av en formkurva som nått sin absoluta topp och jag överdriver inte när jag skriver att han aldrig varit bättre. Pojkspolingen från Titanic blev man när Blood Diamond spelades in och vid denna tidpunkt har DiCaprio alla egenskaper som en sann skådespelarlegend ska inneha. Detta vid en ålder av 35, så han har mycket kvar att ge. Hans samarbete med Martin Scorsese gynnar alla, då filmer som The Aviator, The Departed och Gangs of New York har spelats in och dragit in över 700 miljoner dollar. Liksom firma Johnny Depp – Tim Burton, har Leonardo DiCaprio – Martin Scorsese en unik filmkemi tillsammans som skapar filmklassiker vi sent ska glömma. ”Boken är bättre än filmen” brukar man säga när man besviket vänder hem från ett biobesök och tänker på hur många sidor, ofta hela kapitel som lämnats kvar i skrift och aldrig fått chansen på duken. Få regissörer lever upp till författaren, ur vars material de försöker skapa ett nytt mästerverk. Martin Scorsese har med Shutter Island motbevisat denna klyscha och lyckats med just det, att göra ett mästerverk.

Congratz

OBS! Klicka på bilden ovan för att se trailer.

Titel: Farsan

Regi: Josef Fares

Medverkande: Jan Fares, Torkel Pettersson, Hamadi Khemiri, Anita Wall m.fl

Längd: 1 tim 38 min

Genre: Comedy

Filmpremiär: 12 februari

I en ny film från Josef Fares får vi se en hyllning till pappan Jan Fares som denna gången får göra sig som huvudroll. Efter publiksucéer som Jalla!Jalla!, Kopps, Zozo och Leo är nu Farsan den senaste i raden, framtagna av de oskiljbara Josef Fares och Torkel Pettersson. Detta känns som ännu en lite smågalen idé av våran svenska filmregissör, att Jan Fares är bra vet vi sen rollen som den tjatiga pappan i Jalla!Jalla!. Frågan är hur han kommer att göra sig i en huvudroll? Det ska bli mycket intressant att se hur han framställs i sin egen film, eftersom det känts i hans tidigare filmer som om han bara är sig själv. Han är en väldigt färgstark skådespelare, humorn finns alltid där och det är så kul när han spelar på sin utländskhet och gör en rolig grej av det. Han är en riktig... farsa helt enkelt. Jag har inga tvivel på att Farsan inte skulle bli en svensk biosuccsé. Torkel Pettersson (som skrev manuset tillsammans med Josef Fares) är alltid en fröjd att se. Mixen på det här gänget känns helt rätt med tanke på att de redan har en historia bakom sig. Vi får väl se om detta bidraget kan bli årets svenska film?!

Titel: A dangerous man

Regi: Keoni Waxman

Medverkande: Steven Seagal, Marlaina Mah, Terry Chen m.fl.

Längd: 1 tim 34 min

Genre: Action, Thriller

IMBD: 5,7

Steven Seagal. Namnet på en actionfigur som gjort sig känd för sina fightscener, där han (alltid) tar sig ur svårigheter med hjälp av sina färdigheter i Aikido, något som han har svart bälte i. Steven Seagal var mycket framgångsrik på 80- och början på 90-talet med bland annat Under belägring (1992). Dock gick det sämre efter det och hans filmer, både som regissör och skådespelare, har släppts direkt på dvd utan att uppmärksammas särskilt mycket. På det spåret har det gått sedan dess, jag har inte sett speciellt många filmer med Seagal på senare år men tänkte att jag skulle ge A dangerous man en chans till upprättelse. Efter att ha spenderat sex år i fängelse för ett brott han inte begått, frisläpps Shane Daniels (Seagal) tack vare nya bevismaterial. Efter bara några timmar råkar han i trubbel när han bevittnar ett polismord av den Kinesiska maffian, som har kidnappat en tjej och åker runt med en väska full med knarkpengar. Shane tar på sig uppgiften att hjälpa tjejen och hennes farbror för att själv kunna ta sig ur landet.

Innan man får själva handlingen i filmen klart för sig kan det faktiskt verka ganska lovande, efter bara drygt 10 min in i filmen har Seagal redan hunnit spöa upp ett par killar som hotat honom med pistol och flytt scenen i deras bil. Efter 10 minuter till har han bevittnat ett polismord, tagit död på en av polismördarna, räddat en tjej ur deras bagagelucka tillsammans med en väska knarkpengar för att slutligen fly igen i en annan bil. På den vägen fortsätter det genom hela filmen, dock med ett undantag. Handlingen kryper plötsligt fram och chockar tittaren genom att vara totalt överkomplicerad. Kinesiska maffian skjuter kineser, Ryska maffian skjuter poliser och kineser och mitt i allting viftar Seagal på med sina armar, som ser lite klumpiga och otympliga ut till den överviktiga kropp som actionhjälten lagt till sig med. Filmen är späckad med action så för ett Seagal-fan kanske filmen kan vara värd en snabb titt. För det är nog bara hängivna fans som inte undrar när tusan Shane Daniels ska träffas av ett pistolskott eller ens ett slag från motståndarna. Detta är ett typiskt Seagal-fenomen som jag finner fruktansvärt störande. Super-Seagal ska aldrig förlora, aldrig träffas, aldrig skadas, aldrig visa känslor, aldrig byta ansiktsuttryck och aldrig handla moraliskt fel! Det sista exemplet är något av en klassiker som många skådespelare (särskilt manliga) inte tycks kunna avvika från. Van Damme och Sylvester Stallone är några av dem. Man vill vara den perfekta lilla hjälten. Men det blir inte äkta! Inte spännande och absolut inte realistiskt. Det är sådana stoltheter som gör att filmerna inte kommer längre än till videobutikerna. Tänk om Steven Seagal skulle börja gråta i en film, folk skulle ramla ur sofforna och undra vart är det här på väg? Men hans korta skådespelarregister gör detta omöjligt, liksom hans oförmåga att läsa manus. Det kanske är dags att lämna actiontåget bakom sig?