Titel: Iron Man 2

Regi: Jon Favreau

Medverkande: Robert Downey Jr., Don Cheadle, Scarlett Johansson, Samuel L. Jackson, Mickey Rourke m.fl.

Längd: 2 tim 4 min

Genre: Action, Science Fiction

IMDB: 7,5

Skådisuppställningen är en dröm när regissör Favreu står inför den gigantiska utmaningen att följa upp succén från 2008 då "Iron Man" lyckades erövrade filmvärlden. Förutom Robert Downey Jr., som järnmannen själv, och Gwyneth Paltrow, som den effektiva Pepper Potts, så slänger han in Mickey Rourke, Scarlett Johansson, Samuel L. Jackson, Sam Rockwell och Don Cheadle i rollistan. Så blir det en skådespelarnas film också. Rätt igenom.

Vi kastas rakt in i handlingen sex månader efter att världen har fått veta att det är Tony Stark som gömmer sig i den oövervinnerliga dräkten. Pressen paparazzibevakar, militären ligger på för att Stark och hans bolag ska överlämna vapnet och konkurrenten Justin Hammer gör allt för att krossa Stark Industries. Och så plötsligt dyker det upp en okänd motståndare från det förflutna, ute efter hämnd.

Tack vare den extremt starka rollistan som erbjuds blir man lätt blind för att actionmomenten är för få och transportsträckorna för långa. Tyvärr lyser den action som blev så uppskattad från första filmen men sin frånvaro den första halvtimmen i den andra. När den stora och pampiga finalen väl kommer mot slutet är den snopet kort. Dock gör Robert Downey Jr en härlig insats även i sin uppföljare som den smådryge, arroganta tok han spelar. Vill ni se mer av detta föreslår jag också att ni tar en titt på Sherlock Holmes, där man får se än mer av denna vara. Mickey Rourke står nog för skådespelarnas bästa insatser då han gör rollen som Ivan Vanko perfekt. Vill också tillägga att det sker ett enormt slöseri med talang och karisma att inte använda Scarlett Johansson mer än som en mystisk sekreterare genom nästan hela filmen. Först efter 1,45 timme in i filmen får hon spela ut ordentligt. Det är lite försent.

Titel: Green Zone

Regi: Paul Greengrass

Medverkande: Matt Damon, Greg Kinnear m.fl

Längd: 1 tim 54 min

Genre: Action

IMDB: 7,2

 Kriget i Irak och varför det gick så fel efter invasionen för sju år sedan har redan blivit en amerikansk filmgenre i sig själv. ”Green zone” är den senaste med Matt Damon i huvudrollen som Roy Miller, kallad ”Chief”. Han leder ett förband med uppgift att följa underrättelserna om var Saddam-regimen gömt sina massförstörelsevapen, hitta och förstöra dem. Han finner inte några och börjar misstänka att underrättelserna är falska. Medan irakierna protesterar mot vattenbrist och det civila livets kaos får han uttala nyckelrepliken ”Jag vill finna sanningen och jag kommer att göra det… resten gör detsamma”.

Britten Paul Greengrass har i exempelvis ”United 93” om planet som störtade i terrorattacken 2001 och i ”Bloody Sunday” om den brittiska massakern på Nordirland 1972 redan visat sig ha en grymt bra förmåga att förena mänskliga karaktärer och närvarokänsla med politisk slagkraft. Och som han gillar att skaka omkring med kameran! Flera scener filmas som en slags centrifug och blir det för mycket som det blev här så känns det bara jobbigt att titta på. Jag skulle vilja att man publicerade denna filmen som en politisk thriller, inte som action. På den positiva sidan kan man dock lägga till att rollistan är bra. Det är filmens handling som är dålig. Både Matt Damon och Greg Kinnear gör ett bra jobb som good guy respektive bad guy. Matt Damons karaktär är intressant och spännande, men i slutändan krävs det en bra handling för en bra film. Ibland kändes det svårt att hänga med bland alla namn, roller och karaktärer och om man inte har någon uppfattning om det militära, kan det nog vara svårt att förstå varför vissa scener äger rum.

Firma Damon & Greengrass fungerar trots allt bättre i ett Bourne-sammanhang.

Titel: Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow m.fl

Längd: 2 tim 18 min

Genre: Drama, Thriller, Mystery

IMDB: 8,3

Martin Scorsese har återförenats med sin favoritskådis Leonardo DiCaprio för att göra film av den (i min familj och säkert i många andra) omtalade boken Shutter Island, svensk titel Patient 67. Jag läste i en intervju med DiCaprio, ungefär en vecka innan filmpremiären, att han tillsammans med Scorsese vill göra filmer som berör. En önskan som han med lätthet uppfyller då jag blir rörd bara av att se han i aktion. Om det finns någon bok som jag trodde skulle vara för komplicerad för att kunna filmatisera så är det Patient 67. Kanske inte själva huvuddelen i filmen, det rullar på ganska smärtfritt och filmens publik behöver inte anstränga hjärnan för mycket för att förstå. Det jag funderade på innan filmen var hur man skulle lyckas med att knyta ihop slutet på storyn. Jag tänker inte återge handlingen för mycket då det kan förstöra mycket av mysteriet för er. Teddy Daniels (DiCaprio) undersöker försvinnandet av en fånge/patient på en topphemlig ö utanför Boston för grovt kriminella galningar. Han blir mer och mer frustrerad ju längre tiden går när han intervjuar läkare och patienter som ger fler frågor än svar. Vid många tillfällen i filmen håller man andan när spänningen byggs upp, för att sedan hoppa till i biofåtöljen när den släpps lös och väl där fortsätter ofta scenerna så man hålls kvar i momentet. Kusligheten i samspel med musiken skapar kalla kårar och det är med skräckblandad tjusning man lever sig in i rollen med DiCaprio.

Ben Kingsley spelar Dr. Cawley mästerligt och en Oscar för hans biroll hade inte varit orättvist. Dock är det Leonardo DiCaprio som krossar allt motstånd med sin närvaro. Denna skådespelarinsats är en i raden av en formkurva som nått sin absoluta topp och jag överdriver inte när jag skriver att han aldrig varit bättre. Pojkspolingen från Titanic blev man när Blood Diamond spelades in och vid denna tidpunkt har DiCaprio alla egenskaper som en sann skådespelarlegend ska inneha. Detta vid en ålder av 35, så han har mycket kvar att ge. Hans samarbete med Martin Scorsese gynnar alla, då filmer som The Aviator, The Departed och Gangs of New York har spelats in och dragit in över 700 miljoner dollar. Liksom firma Johnny Depp – Tim Burton, har Leonardo DiCaprio – Martin Scorsese en unik filmkemi tillsammans som skapar filmklassiker vi sent ska glömma. ”Boken är bättre än filmen” brukar man säga när man besviket vänder hem från ett biobesök och tänker på hur många sidor, ofta hela kapitel som lämnats kvar i skrift och aldrig fått chansen på duken. Få regissörer lever upp till författaren, ur vars material de försöker skapa ett nytt mästerverk. Martin Scorsese har med Shutter Island motbevisat denna klyscha och lyckats med just det, att göra ett mästerverk.

Congratz

OBS! Klicka på bilden ovan för att se trailer.

Titel: Farsan

Regi: Josef Fares

Medverkande: Jan Fares, Torkel Pettersson, Hamadi Khemiri, Anita Wall m.fl

Längd: 1 tim 38 min

Genre: Comedy

Filmpremiär: 12 februari

I en ny film från Josef Fares får vi se en hyllning till pappan Jan Fares som denna gången får göra sig som huvudroll. Efter publiksucéer som Jalla!Jalla!, Kopps, Zozo och Leo är nu Farsan den senaste i raden, framtagna av de oskiljbara Josef Fares och Torkel Pettersson. Detta känns som ännu en lite smågalen idé av våran svenska filmregissör, att Jan Fares är bra vet vi sen rollen som den tjatiga pappan i Jalla!Jalla!. Frågan är hur han kommer att göra sig i en huvudroll? Det ska bli mycket intressant att se hur han framställs i sin egen film, eftersom det känts i hans tidigare filmer som om han bara är sig själv. Han är en väldigt färgstark skådespelare, humorn finns alltid där och det är så kul när han spelar på sin utländskhet och gör en rolig grej av det. Han är en riktig... farsa helt enkelt. Jag har inga tvivel på att Farsan inte skulle bli en svensk biosuccsé. Torkel Pettersson (som skrev manuset tillsammans med Josef Fares) är alltid en fröjd att se. Mixen på det här gänget känns helt rätt med tanke på att de redan har en historia bakom sig. Vi får väl se om detta bidraget kan bli årets svenska film?!

Titel: A dangerous man

Regi: Keoni Waxman

Medverkande: Steven Seagal, Marlaina Mah, Terry Chen m.fl.

Längd: 1 tim 34 min

Genre: Action, Thriller

IMBD: 5,7

Steven Seagal. Namnet på en actionfigur som gjort sig känd för sina fightscener, där han (alltid) tar sig ur svårigheter med hjälp av sina färdigheter i Aikido, något som han har svart bälte i. Steven Seagal var mycket framgångsrik på 80- och början på 90-talet med bland annat Under belägring (1992). Dock gick det sämre efter det och hans filmer, både som regissör och skådespelare, har släppts direkt på dvd utan att uppmärksammas särskilt mycket. På det spåret har det gått sedan dess, jag har inte sett speciellt många filmer med Seagal på senare år men tänkte att jag skulle ge A dangerous man en chans till upprättelse. Efter att ha spenderat sex år i fängelse för ett brott han inte begått, frisläpps Shane Daniels (Seagal) tack vare nya bevismaterial. Efter bara några timmar råkar han i trubbel när han bevittnar ett polismord av den Kinesiska maffian, som har kidnappat en tjej och åker runt med en väska full med knarkpengar. Shane tar på sig uppgiften att hjälpa tjejen och hennes farbror för att själv kunna ta sig ur landet.

Innan man får själva handlingen i filmen klart för sig kan det faktiskt verka ganska lovande, efter bara drygt 10 min in i filmen har Seagal redan hunnit spöa upp ett par killar som hotat honom med pistol och flytt scenen i deras bil. Efter 10 minuter till har han bevittnat ett polismord, tagit död på en av polismördarna, räddat en tjej ur deras bagagelucka tillsammans med en väska knarkpengar för att slutligen fly igen i en annan bil. På den vägen fortsätter det genom hela filmen, dock med ett undantag. Handlingen kryper plötsligt fram och chockar tittaren genom att vara totalt överkomplicerad. Kinesiska maffian skjuter kineser, Ryska maffian skjuter poliser och kineser och mitt i allting viftar Seagal på med sina armar, som ser lite klumpiga och otympliga ut till den överviktiga kropp som actionhjälten lagt till sig med. Filmen är späckad med action så för ett Seagal-fan kanske filmen kan vara värd en snabb titt. För det är nog bara hängivna fans som inte undrar när tusan Shane Daniels ska träffas av ett pistolskott eller ens ett slag från motståndarna. Detta är ett typiskt Seagal-fenomen som jag finner fruktansvärt störande. Super-Seagal ska aldrig förlora, aldrig träffas, aldrig skadas, aldrig visa känslor, aldrig byta ansiktsuttryck och aldrig handla moraliskt fel! Det sista exemplet är något av en klassiker som många skådespelare (särskilt manliga) inte tycks kunna avvika från. Van Damme och Sylvester Stallone är några av dem. Man vill vara den perfekta lilla hjälten. Men det blir inte äkta! Inte spännande och absolut inte realistiskt. Det är sådana stoltheter som gör att filmerna inte kommer längre än till videobutikerna. Tänk om Steven Seagal skulle börja gråta i en film, folk skulle ramla ur sofforna och undra vart är det här på väg? Men hans korta skådespelarregister gör detta omöjligt, liksom hans oförmåga att läsa manus. Det kanske är dags att lämna actiontåget bakom sig?

Titel: This is it

Regi: Kenny Ortega

Medverkande: Michael Jackson, Alex Al, Nick Bass, Michael Bearden m.fl

Längd: 1 tim 51 min

Genre: Documentary, Music

IMBD: 7,4

En av de mest omdiskuterade filmatiseringar som gjordes under 2009 var utan tvekan "This is it", som hade sin biopremiär den 28:e oktober. Efter Michael Jacksons tragiska död florerade det extremt mycket känslor bland miljontals fans världen över. Detta, endast en vecka innan hans sista 50-konserts-tour skulle ta sin början. En sista chans att hylla "The king of pop" och en musikfest som folk väntat på. Tyvärr var allt över innan det ens börjat. För att försöka fylla igen lite av det enorma gap av tomhet som MJ lämnade efter sig skapade man en film bestående av filmklipp och färdiga bitar från repetitionerna.

Kenny Ortega heter mannen som åtog sig detta projekt. Cred till honom för det eftersom förväntningarna på "This is it" var otroligt höga från början. Han förfogade över den sista dokumentation som någonsin kommer finnas av Michael Jackson. Det måste bara bli bra! Allt annat skulle ses som ett stort misslyckande och svek. I filmklippen får man se honom i action, hur han jobbade och människorna runt omkring. Det hela känns som en bonus cd där man får en behind the scenes-tour och jag blir glad över vad man bjuds på. När man ser filmen (dokumentären?) förstår man att något stort är på väg att skapas och jag kan inte sluta fundera på hur den riktiga konserten hade sett ut. Storslagen, av filmklippen från repetitionerna att döma. Filmens upplägg är smart och man lockar fram känslorna hos tittaren. Man glömmer snabbt att det är en massa olika filmklipp man tittar på och den där dokumentär-känslan slipper infinna sig. Det är inte någon mörk berättarröst i bakgrunden, det är ärligt och känns äkta. Något som jag också tycker är bra är att man uteslutit sentimentaliteten så mycket det går. En sådan här typ av film hade nog lätt kunnat bli en ren nostalgitripp om man inte sett upp. Självklart har det med all säkerhet fällts tårar på biosalongerna av fans, som helt förståeligt blir överväldiga av de personliga scener man får med MJ. För de är många sådana tillfällen, han visar sin noggrannhet, kompetens och naturligtvis sin kärlek till vad han gör. Teamet bakom filmen gör ett bra jobb som lyckas skapa en röd tråd fastän man bara fått stumparna av ett garnnystan att jobba med. Är man ett fan av Michael Jackson är filmen ett måste då den inte kommer göra någon besviken. Är man inte ett fan kan man likväl se den. Mycket tack vare att man hållit tillbaka på nostalgin som jag skrev tidigare. "This is it" är ett fint minne av popkungen och ett sista farväl från Michael Jackson.

Titel: Avatar

Regi: James Cameron

Medverkande: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver m.fl

Längd: 2 tim 41 min

Genre: Action, Adventure, Fantasy

IMBD: 8,7

Vad ska man förvänta sig av en film som inte tycks ha några ekonomiska begränsningar? Kan man höja sina krav i takt med budgeten? De flesta jag känner tycks tycka det. Högre budget, högre krav. Men är det verkligen så enkelt?

James Cameron är regissören som satsar. Skaparen till de första Terminator filmerna och till guldgruvan Titanic är inte känd för att hålla igen på ekonomin när tankarna ska präntas in i den visuella världen. Med all rätt eftersom Camerons filmer har en förmåga att dra in lika mycket pengar som han spenderat. Och mycket mer därtill. Om någon därför ska lägga 500 miljoner dollar (!) på en film som kanske kunde klassas som "osäkert kort", så är det väl han. Med dessa summor pengar kunde Cameron ha valt i princip vilka skådespelare som helst. Han kunde välja och vraka mellan dagens stjärnor som han ville. Istället valde han att satsa på filmens effekter (James Cameron är grym på detta!) vilket är lite av hans signum då han från början jobbade med specialeffekter. I Avatar använde man sig av en helt ny 3D-teknik som Cameron själv varit med att utveckla och det är just dessa animeringar som filmen fått så bra kritik för. Nu vill jag inte påstå att hans val av skådisar är dåligt. Både Sam Worthington och Sigourney Weaver lever upp till sina roller och levererar det som förväntas av en professionell skådespelare. Men det är inte rollistan som gör filmen till en sådan succé. När jag såg filmen på bio så slogs jag av hur väl allting flöt ihop och att man efter ett tag nästan glömmer bort att det mesta man ser i filmen är animerat. Naturscenerna är helt otroliga och man blir hänförd av alla växter och varelser man får se. Filmen blir väldigt spännande eftersom man aldrig vet vilka nya intryck som väntar. Förutom detta så är själva historien väldigt bra och intressant. Människan upptäcker en ny planet och vill kontrollera denna så man kan utnyttja naturresurserna som finns på planeten. För att göra detta så skyr man inga medel och är beredd att skapa krig mot lokalbefolkningen. Människan är girig och bryter gärna mot naturlagarna för att uppnå sina syften. Med andra ord en väldigt realistisk story som framställer människan som ond och hänsynslös (med vissa undantag) men som mjuknar mer och mer när man inser vad man ställer till med.

Med Avatar har James Cameron gett liv åt den animerade ”vuxenfilmen” och höjt ribban för alla andra filmregissörer. Han spenderade en massa pengar på vägen men stort kapital är ingen garanti till framgång. Cameron har uträttat underverk och träffat precis rätt. Jag tror att man som filmregissör letar efter den där speciella mekanismen hos publiken som väcker känslor för filmen. Syftet är såklart att underhålla men säkert också att förmedla någonting till oss tittare. Man kan väl säga att han lyckades? För jag är nog inte den ende som kände att jag efter biobesöket ville vara en AVATAR!

Titel: Sherlok Holmes

Regi: Guy Ritchie

Medverkande: Robert Downey Jr, Jude Law, Rachel McAdams m.fl

Längd: 2 tim 8 min

Genre: Action/Crime

IMDB: 7,7

Att sätta sig framför bioduken för att beskåda Guy Ritchies "Sherlock Holmes" utan att ha läst en enda bok om superdetektiven från Baker Street, känns inte helt seriöst om man vill få full inblick i Sir Arthur Conan Doyles verk. Ändå känner jag mig otroligt förväntansfull över att få uppleva Holmes och Watson på ett annat sätt än vad Disneys Basil Mus erbjuder. Redan på omslaget till filmen får jag en bra känsla av rollinnehavarna. Robert Downey som den analytiska Holmes och hans ständiga vapendragare Dr. John Watson (Jude Law) utgör ett radarpar som kompletterar varandra perfekt. Tillsammans bildar de ett knivskarpt detektivarbete där man emellanåt bjuds på humoristiska och skarpsinniga dialoger dem emellan. Downey gör sitt skådespeleri till konst när han får ihop konstelationen genialisk/knäpp på ett sådant där Holmes-vis. Hans fight-scener är fruktansvärt bra och ger en helt annan sida av Holmes både i psyket och kroppsligt. Hans sätt att superanalysera sin motståndare är ett grymt bra inslag och jag vill bara se mer! Att kunna matcha denna fascinerande karaktär är nog så svårt men Jude Law lyckas med  att ge ljus åt Watson som gör att han blir lika intressant och rolig att iakta som Holmes. Att Watson är smartare än vad man är van vid ger bara en extra dimension till rollfiguren och det är viktigt att Watson kan ge Holmes svar på tal tycker jag. Faktum är att deras relation sinsemmelan ibland kan jämföras med ett äldre par. De bidrar båda med en charm som fångar publiken direkt från deras första framträdanden. Resultatet blir oslagbart och många filmkännare hävdar redan att Downey/Law är det bästa par Holmes och Watson hittils. De sällar sig nu till en hedersam skara som vi förhoppningsvis får se mer av?

I Guy Ritchies historia är dock Holmes på väg att mista sin kära kollega, då Watson tänker lämna Baker Street bakom sig för att ägna sin tid åt hustrun Mary Morstan (Kelly Reilly). Detta, i samma skede som skurken och magikern Lord Blackwood (mystiskt spelad av Mark Strong) sprider rädlsa i London när han utför en rad mord på högt uppsatta män. Holmes åtar sig uppdraget att finna mördaren och försöker på vägen locka med sig sin högra hand Watson. Ritchie visar här att han har vad som krävs för att hålla publiken på helspänn i över 2 timmar. Rollistan som han satt samman skapar en härlig kemi (inte minst Rachel McAdams) och leverar filmgodis till tittarna. Det är underhållning på högsta nivå om man är redo att hoppa på tåget till denna filmatisering som också ger en skön bild av hur gamla London såg ut.